En text om trololol och ingenting
Militärgrön jeanskappa, kängor, utmärglat blekt ansikte. Tjejen sitter på en hård massa som antagligen varit någon slags byggnad en gång i tiden. De inetsade skuggorna är det enda tecknet på att detta en gång varit en levande stad. Frän cigarettrök är det enda konkreta.
Det är bara ett år sedan.
Tanken på en giganternas strid har figurerat i otaliga filmer, böcker och politiska debbater. Upp- och kapprustningen blundade man för. En blodig och fasansfull historia förkastade man och skrev om efter eget tycke. Världspolisen gick skoningslöst till attack när Unionen försökte utöva ett desperat försök till politiskt inflytande. Städer raderades, försvann från kartan, gick bokstavligen upp i rök.
Det förr så fria landet stängdes. Informationsnät fick inte längre användas fritt, yttrandefriheten avskaffades och helt plötsligt bestämde staten vad du skulle tycka och tänka. Hur många gånger drillades vi inte i skolbänken att förakta diktaturernas hemska system? Hur många gånger kom vi inte fram till att vi ska dra lärdom av historian för att inte upprepa gamla misstag? Hur kunde det ske? Det är som om hela kontinenten plötsligt slavade under Jantelagen. Vilka är vi att lägga oss i?
Så som kyrkan legat som en lovikavante över oss ett par århundraden tidigare bågnade vi under Världspolisens vikt. Det sista försöket att göra oss fria dömde oss till döden. Men vad är den kroppsliga döden att frukta? Hellre dö den smärtfria döden än långsamt låta själen förtvina under en stormakts storhetsvansinne.
Storstäderna hann inte ens stå i lågor. De utplånades över en natt. Med minuters mellanrum. Unionen splittrades och förfäran och skräck fick de överlevande makthavarna att bli handlingsförlamade. Inte i deras vildaste fantasi trodde de att.... men det där om...eller?... Vad tusan hände egentligen... Tecknen, visst hade de funnits överallt?
Ingenting i omgivningen påminner om de där postapokalyptiska videospelen som ansågs så farliga för bara ett par decennier sedan. Det finns inga överlevande kvar, inga heroiska hjältar som släpar sig fram mot världens enda brinnande eld. Här finns bara skuggorna kvar som en kusligt påminnelse.
Cigaretten är slut, en ny halas upp ur jackfickan och glöder snart ilsket i kvällsmörkret. Hur går man vidare? Vad gör man när livet ställts på ända och allt man hade är så upplöst att man har tur om man hittar en endaste molekyl av mammas förr så väldoftande kropp. Lika bortblåsta är känslorna. Likgiltighet. Är det en känsla? Tomt mörker. Grå aska. Kroppen känns lika pulveriserad som landskapet som omger henne. Visst finns här människor kvar, men vilket motstånd kan vi bjuda? Bondtölpar och förortsbarn. Vi som skonades. Ska vi slå de med våra spadar och vår förortslang?
Hon reser sig sakta. Dags att dra sig hemmåt, rulla nya cigaretter och fortsätta böja nacken för befriarna.
